I natt drömde jag om jordens undergång, vi satt i ett trähus och väntade på att sprängas. Vi såg de stora bomberna och vi flög i luften. Jag krossade ett fönster i det lilla trähuset tusen meter upp i luften och hoppade ut, räddade mig själv. Kom på något sätt hem till det vita stenhuset på tallvägen, såg min lillebror som liten sexåring. Kramade honom, undrade om vi var döda nu. Om det var såhär det var, lite kalare och lite kallare, att ha allting inom räckhåll men inte nå ända fram. Som sjukhusväggar.
Drömmen fick mig att viga mig åt facebook igen!! Man vill ju inte missa nåt!! Tvp veckor... är väl ganska... okej, ändå.