Eftersom jag är av den åsikten att det är onödigt att omge sig med känslor som inte gynnar en för stunden eller i längden (obs! obs! inte sagt att jag lever som jag vill lära) brukar jag försöka hålla mig ifrån att sakna. Vad är behoven egentligen? Jag är faktiskt, mig själv till trots, bra på att sakna. Det är lätt att sakna, det är tryggt att sakna. Sakna något som varit, åh att ömka! Fast, jag inser allt som oftast att det är först när ögonblicken blivit till minnen eller när perioder i livet blivit dåtid och efterkonstruktioner som de är värda att sakna. Det är tydligen så himla svårt att vara i ett nu.
Den senaste veckan har jag ändå saknat mitt hus, mitt hem och min familj ganska mycket. Jag inser att det är tre veckor kvar tills jag bara ska få vara, tills jag får spela spel med mina bröder och tills jag får börja längta tillbaka till huvudstaden igen.