lillalafauve

det är tråkigt att skriva när det är tråkigt i huvudet. det är inte kul att älta saker, speciellt inte offentligt. ältande är till för de som inte har så mycket bättre för sig. jag är skitbra på att älta, fast det är skittråkigt. tänkte iallafall ta stunden i akt och svara på jessicas fint ställda fråga: "hur går det? <3" 

varje gång jag sätter mig i den hårda fåtöljen hos min behandlare säger han "hur är läget"?" idag svarade jag "okej" "vad menar du med okej?" sa han "vad menar du med hur läget är?" sa jag "okej betyder inga man över bord, inga döda" antydde han "jaha" svarade jag. 
kanske har här fallit några man över bord, men inga döda. det är något med smuts i som sitter fast i mig och det släpper inte släpper inte släpper inte, i krassa sanningar och meningar är jag rädd och feg, jag är rädd för ett liv jag mer än allt önskar jag hade och samtidigt fruktar för TÄNK OM det inte är värt det. inuti mig finns ingen darrande liten sparv men där finns ett kaos (KAOS ka⁴os, bildl.: oredig o. förvirrad massa, oredig sammanblandning; tillstånd av oreda o. förvir- ring, oreda, villervalla) som bara är. ÄR. mitt kaos är ett tillstånd! statiskt! dör! tar mig själv på allvar! herregud!
nä. mitt kaos är ett kaos och det är inte så mycket mer med det.
beklagade mig själv också tidigare idag om att hela min livsfilosofi faller om det här fortgår. "kanske är det lite i den filosofin som bör falla då" fick jag som svar men NÄ, det är ta mig tusan inga filosofier som ska falla här, det är det HÄR, det som är nu, som inte ska fortgå. så, med några ultimatum ställda och små (men stora) delmål satta så ska jag om några veckor kunna svara på din fråga jessica att "vet du vad, det går bra nu."