en dag i maj

Först ber du mig sluta grubbla så mycket. Sen ger du mig i uppdrag att skriva ner 1. vem jag är 2. vad människor är och 3. vad världen är. Jag lägger mig i min säng och funderar i fem dygn innan jag rör ihop det och kommer fram till att jag inte kommer fram till något av värde och över huvud taget. 
Ändå skriver jag ner. Orkar inte läsa igenom. Läser igenom ändå. Försöker hitta en röd tråd. I mig.
Hittar ingen. Röd tråd.

Ger dig lappen

Jag är: världen. Allt i hela världen, allt som jag vill vara och egentligen är jag inte rädd. Jag är bara det som jag visar just här och nu, inget annat existerar.
Rent vetenskapligt är jag bara massa, en massa kallad kropp. Jag är den plats jag tar upp på jorden.

Blir lätt förvirrad, har svårt att organisera mig och hålla ordning på saker och ting. Jag tycker om att skratta, man kan skratta åt allt. Till och med misären. Den kan man skratta mest åt. Också kan jag vara glad för mycket, ser det lilla i det stora, kan se mening med allt men inte känna den. Tror det som är viktigt i livet är att hitta sitt eget ljus. Att våga se det, då kan man också se ljuset hos andra. Eller så ser man först ljuset hos andra och vågar sedan utforska sitt eget. Jag är extremt nyfiken av mig och på livet. Men, jag är rädd för att leva för då kan man dö, och jag är rädd för att dö får då får jag inte leva mer.  
En kameleont, anpassningsbar. Aldrig riktigt hemma. 


Människor är: som jag. Fast i andra kroppar, byggda av annan massa. Med var sitt hjärta som slår. Fega. Många är livrädda, för allt, för att vara människor. Söker hela tiden efter problem, det är tryggt. Skapar problem, så det finns något att lösa. Skapar bråk för man är rädd för kärleken. Vissa inser att de inte är mer än människor, andra funderar inte på det utan är bara människor, så som de ska vara. Vågar inte tänka, ifrågasätter inte, lever som man bör, klagar, men gör inget. Eller så är man bara nöjd, nöjd med sitt varande. Andra är som jag, söker, får för sig att de hittar sanningar och får insikter. Kanske ljuger vi alla för oss själva. Jag tror inte alls mina sanningar är något som har någon större betydelse för någon annan än mig själv. Människor bryr sig bara om sina egna sanningar, och vägrar se över trovärdigheten.

Varje människa bär på lika mycket kraft som en atombomb och det fascinerar mig lika mycket som det skrämmer mig. Om all kraft lades på kärlek skulle världen troligen se annorlunda ut.


Världen är: För stor för att tas in och för liten för att räcka till. Oändligt fylld av möjligheter. Oändligt fylld av rädda och korkade människor. Som försöker ta kontroll över världen, vår jord.
Ibland får jag för mig att jag förstått mig på hela världen. Hela mänskligheten och dess inre. Att jag insett meningslösheten och därifrån finns ingen riktig väg att bygga på. Då känns allt tomt. Om allt som ryms i världen redan finns inuti mig själv, vart ska jag då ta vägen?

Du säger att "det finns ingen röd tråd här". Nä, det gör ju inte det.

Kommentera här: