AFRiKA GER MAT

 
Resan till Senegal var som sagt en ganska spontan grej. Och både vi, och våra arma föräldrar, kände väl ett litet uns av oro för hur vårt matintag skulle bli under denna månad. Något som visade sig vara den mest obefogade oron ever. Senegaleserna var ett oerhört välkomnande folk, och det var mer ett tvång än en möjlighet att bli bjuden på middag hos personen man beökte. Vid ett tillfälle åkte vi förbi våra vänner sent på kvällen, och kom då mitt i maten, de skrek "kom och ät kom och ät!" vi sa artigt "tack men vi ska snart åka hem och äta, middagen väntar på oss" och satte oss ute i trädgården. Kan ju säga att stämningen sedan blev lagom kylig, vi fick oss nästan en utskällning när det sedan var dags för oss att bege oss hem till vår planerade middag "NO you´re not going anywere!" hehhhhh jag ville gråta och trodde vi skulle dö, nu. Det var tydligen inte ok att tacka nej till mat. Sociala koder alltså. Våra sugarmummies Bebe och Dieneba såg iallafall till att servera oss tre mål om dagen. Vi var så bortskämda.

Standardfrukosten som stod uppdukad varje morgon vi vaknade. Vit baguette med den skrattande kon på. Näskaffe till mig och lipton till Hilda. Hade man tur (som på bilden ovan) hade vi frukt att tillgå också.
Under perioden ovan hade vi apelsiner i drivor. Hilda hade lite problem med magen och fick tipset (läs: blev tvingad) att äta MINST tio apelsiner på raken! Klen som hon är klarade hon typ.. två? Jag åt tom fler bara pga så gott.
Guiden till att äta apelsin i Senegal: Ta en liten kniv och skala av skalet som i en spiral, låt det vita tjocka skinnet sitta kvar. Skär av toppen som ett lock och sug ut saften. Mmm!
Och ja, man tröttnade ganska snabbt på baguette. Baguette baguette baguette. Men det var det enda brödet som gick att få tag på. Den näst sista dagen fick vi dock smaka på en majsgröt som tydligen är ganska vanlig där nere. Den var söt och man åt den med något som smakade rinnande vaniljyoghurt. Vi tackade gudarna. Och blev ordentligt mätta.

Det bästa var att man åt på golvet. Alltid. (Förutom frukosten, och ibland dukade de vid ett bord för oss pga artighet och gästvänlighet. Vi är inte för artighet.) Vi åt JÄTTEMYCKET FISK. SÅ JÄVLA GOTT.

Det finns särskilt några rätter som är typiskt
senegalesiska: maafe, yassa och djebou dien.
Maafe består av kött i jordnötssås. Djebou dien är landets nationalrätt: en hel fisk med
grönsaker och ris. Jag har läst att yassa ska vara en kycklingrätt, men så som vi lärde känna yassa var som en lökröra. Vi fick den som tillbehör i princip till varje måltid. Det var massa massa massa yassa massa lök typ, som var stekt och kryddad och hade lite sting i sig. Mm.

 
Som bröllopsgåva ville Dienebas familj låta Gille slakta ett av deras får. (Någon slags tradition.) Han vägrade. Så de slaktade det åt honom. Ovan samt nedan ser vi fåret.
Vanligtvis äter man faktiskt för hand ur
ett gemensamt fat. Men för oss hade man alltid skaffat bestick.
Torkade musslor inlagda i någon slags vinegrett och massa lök. Det bruna var någon slags vispad sås som smakade typ olja och aubergine.




Ibland fick vi räkor!

Och jag fick för första gången i mitt liv äta hummer!!!!! Så himla gott!!!!
 



Små söta bananer!


Under vår vecka i Gambia blev det mycket mat på restaurang. Och vart man än kom, både i Senegal och Gambia, blev man bjuden på te. Inte i en en enlitersmugg som här hemma, utan ur något som är mer som ett shotglas. Téet är strakt och sött och man tillreder det enligt en speciell ritual. Sen dricks det i tre omgångar. Oftast dricker alla ur samma glas också, så man tar en liten sipp och skickar den vidare.
Vegetarisk gryta med kidneybönor, grönsaker och jordnötsås.
Stekt ris med kyckling och grönsaker.
Typ det godaste jag åt på restaurang. Jätteräkor i världens godaste sås och coucouc till det.

Paella med saker från havet.

En hel fisk (fick vänta nästan en timma på den. När vi beställde tände kocken på grillen och gick ut och grillade. När vi fick in dem var min färdig, Hildas inte så färdig.) Tillbehören är sallad, lökröra, friterad banan, tomat&lök-salsa samt lite majonäs.



Alltså, papayorna. Ett kapitel för sig. Aldrig riktigt fastnat för papaya förut. Förut. SÅ. JÄVLA. GOTT.
Därför får ni här en lektion i how-to-eat-your-papaya:
1. Sätt dig mitt ute på en sanddyna. Ta fram papayan. Ta fram kniven som du förhoppningsvis kommit ihåg att packa ner.
2. Dela papayan på mitten.
3. Gräv ur kärnorna.
4. Använd kniven för att skära den i lagom stora skärvor. Ta upp den som ser saftigast ut. Pressa mycket (!!!) lime över.
5. ÄT.


En annan dag fick vi testa risvin! Pga religion är det väldigt få människor som dricker alkohol (iaf i områdena där vi var). Vissa dricker dock i smyg. Som de två herrar som tog oss med på en lång promenad till ett hus in på en bakgård där det stod två bänkar. Vi satte och ner och snart kom det en ung kvinna med en flaska vin samt fyra kåpor. Risvinet får en starkare alkoholhalt ju längre det står. Undertiden vi satt där kom det några ensamma yngre män, som satte sig ner för att dricka en flaska och sen ge sig iväg igen.
Tyvärr smakade det ganska mycket skosula. Vi fick nar ca en kåpa var. Mannen till vänster drack gladeligen upp resten av flaskan.



Lärde oss tillverka egen dryck av frukt och blad vi aldrig sett förut. Den vita var godast. Lite provivakänsla över den!



I Gambia fick vi lite variation på frukosten! I små kiosker kunde man köpa sig en baguette (med lite tuggmotstånd!) fylld med lite olika alternativ. Tex ägg, fick eller bönröra. Vi valde bönröran. En dag lyckades vi tom hitta yoghurt.

Vi avslutar med flygplansmaten. Får inte glömma flygplansmaten! Den var faktiskt god. Eller, okej god. Dock lite tråkigt att om man ska ha laktosfritt får man det som alla andra får. Förutom att de tar bort typ sås, förrätt och efterrätt och lägger till lite frukt och sallad ist. Och på nästa flyg får man samma, igen.
.
H fick nån vegetarisk röra.
På flyg nr två kom vinet! Och H fick pastagratäng.

Och jag fick samma som alla andra fick. Fast utan sås. Och med gurka och frukt.

 
 
nu: xx
x