saker som varit:
känna nåt som känns
den sjunde december tvåtusenelva, några minuter över fem
det är som att gå framåt framåt och allt börjar bli lite suddigt i kanterna i periferin
världen börjar krympa omgivningen suddas ut totalt nu finns bara jag och allt som rusar inom mig allt som måste MÄTTAS
...
och tveksamhetens dagar. när jag undrar hur andra orkar, hur ens det finns kraft till att gå på rutin. här finns inga rutiner, inte ens dolda. jag är fortfarande lite rädd för världen, men mest för mig själv. min hy är dålig igen och alla drar i mina ärmar men jag krampar med armarna längs mot kroppen. jag vill att varje morgon ska bli kväll så att jag får vila igen,
samtidigt, i en annan del av stan:
det går bra nu, kompis. jag får vill kan och har möjlighet till att göra allt jag vill. någon kallade mig johannajordskalvsol och
...
den åttonde mars tvåtusentolv, 21.48
om världen är ett slagfält, om allting är en strid. jag vet att det där egentligen inte är sant, att jag väljer sanningen men jag snittar just nu på att sova bort varannan dag och bära harhjärtat de vakna timmarna någon dag däremellan försöker jag skaffa mig någon slags livsrutin och då och då kan jag älska de dagar som blir över. så mycket som gjorts och hänts och så mycket som blir liggande ogjort då jag är inne i en period där jag saknar förmågan att kunna fokusera på ens något så enkelt som att äta frukost, eller läsa ett brev.
den tjugofemte april tvåtusentolv och tiden spelar ingen roll
och det värsta av allt: LJUSET som finns där i mig som är så stort i mig som vill leva som vägrar ge upp som hela tiden vill föra sin talan som hela tiden vill fortsätta brinna som aldrig låter mörkret ta över VARFÖR KAN DET INTE BARA SLÄCKAS SLÄCKAS DÖ det vore så jävla mycket mer enkelt.
äcklas av mänsklighetens osjälvständighet äcklas äcklas av människors bekräftelsebehov omättat jag går med på bekräftelsebehovet men behärska er för fan och sälj inte ut er spring inte andras vägar för att du vill vara BÄTTRE jag har också världens största bekräftelsebehov men jag suger inte alla kukar jag ser för att få min fitta slickad.
och alla saker jag inte minns jag skrivit.
och alla saker de vill ta ifrån mig. det som är mitt.
x
.
.
sjätte november tjugohundraelva
ibland har jag lite svårt att se senegal här från mitt absurda leverne. jag tänker senegal som stort mörkt och svart och jag tänker senegal varmt och brinnande, ett eldklot så långt borta att det är något som bara finns i sagoböcker också rött orange och mörkt grönt medelåldern där är sjutton komma åtta år så vi tillhör den äldre delen av folket. jag hör bara massa trummor och hög musik folk som skriker på franska röster som trummor VIENS DANCER VIENS DANCEEEEER slår skriker och det går
inte
att
stoppa
artonde januari tjugohundratolv
och nu går det inte att stoppa längre, VIENS DANCER VIENS DANCER!!!!!!
5.
4.
STEG 2: associera fritt till ditt ord och samla ihop femton ord till
STEG 3: använd nu dina ord i ett brev, i det här fallet ett hotbrev till någon. skriv i fem minuter.
3.
2.
Det är allt annat än att ljuga. Vad jag är och inte är bestäms här och nu och det bestäms inte av kollektivet utan av mig och jag är en hall och det är allt jag har att säga. Jag tycker om lampor, jag tycker om hatthyllor. Hattar är fina, jag har aldrig ägt någon själv men är ganska säker på att jag skulle se extra bra ut i en bahytt. Som tant Gräddelin fast yngre och lite sötare. Kanske bör här nämnas att det inte ligger några hattar på hatthyllan i hallen utan en hög med mössor stickade virkade sydda blå gröna rosa och flest svarta. Det är praktiskt, ingen äger sin egen mössa; när man går ut ställer man sig bara på tå, stoppar in en hand i högen och tar på sig den mössa som hänger med ut. Min favorit är den gröna, men den har jag inte burit sen förra vintern. Då blev det bråk, ja både jag och Emil ville ha den gröna och samtidigt ställde vi oss på tå och samtidigt grabbade vi tag i samma gröna mössa. Jag har inte sett Emil sen den dagen. I hallen står också telefonen, det är en grön kobratelefon fortfarande i funktion. Det är aldrig någon som ringer till den. När min bror är på besök står han vid den lilla träbänken med luren tryckt mot örat och viskar ord som ingen hör förutom väggarna.
"Jag är här nu" viskar han. "Jag är rädd. Jag är här och jag är rädd och jag är hungrig."
"Sluta fråga så dumma frågor, jag lägger på nu. Jag lägger på nu. Nu"
Så lägger han på. Och där står han, på hallens rosa ryamatta och är både rädd och hungrig. Men det är det ju inte en djävel som vet.
dag 2.
skriva
Hädanefter kommer små skriverier dyka upp i form av små skrivuppmaningar jag drar ur min lilla låda. Det är väldigt blandade uppmaningar eller bara en liten enkel fråga, tolka allt hur ni själva vill. Jag skriver på lilla la fauve och vem som vill får gärna vara med och skriva var som helst. Länka gärna så kan jag länka er. Vi försöker med en om dagen!
Dag 1. Berätta om något som gjort att du känt dig sorsgen nyligen.
De bor en sorg i mig som ibland klättrar upp och sätter sig någonstan mellan revben och hjärta. Sorg heter egentligen Mårten och Mårten är en sådan som bokstavligt talat släpar fötter efter sig när han rör sig framåt. Han har suttit på sin plats mellan nyckelbenet och hjärtat ganska ofta det senaste, hopplösheten blandar sig lätt med sorgen och Mårten ja han sitter väl där han sitter för att det finns saker som jag tror varit på motoväg men som bara kör på smala stigar i en skog, stigar som möts igen på andra sidan skogen och blir en gemensamt ut på en gammal landsväg. Sådana stigar och sådana sorger.
micro
jag tänker att i år vill jag köpa mig en världskarta som jag klistrar i taket över den knarriga sängen. därifrån ska jag drömma om saker som är utom alla hämningar. lovar ingenting om vägar ut eftersom jag inte ens vet om jag vill komma ut. täcksamt skulle det räcka med att säga att 2011 vad det bästa som hänt, sedan året innan, och åren där innan har sprungit bort och ut ur mig och vill aldrig återvända.
tror inte alls på omstarter egentligen, gör dem varje dag. ingen stor grej, nytt år. nu kommer något bra. hipp hipp hípp hipp hipp!
nytt år och favritklänningen hemma i det röda rummet, tillbaka i stockholm fick jag finbesök
upp och ner och fram och tillbaka, har aldrig åkt så mycket tåg på så liten tid
sökte världens roligasye jobb och insåg att ingenting håller
tusen tårar senare flyttade jag hem och försökte äta som en bör
biblioteket blev min oas och jag lånade film efter film efter film, helst med jonas karlsson
i väntan på ett liv och lite hjälp läste jag om eldkvarn och köpte världens fränaste baddräkt och
de första jeansen på sjuhundra år, samtidigt som jag tränade bort allt i mig lite för mycket
packade väskan och var mer redo än någonsing, skepp o hoj och hej till varberg!
i varberg är det vår sommar och höst och jag byter rum till rum och träffas i hjärtat och är fri fri fri i vad jag tror ska bli en evighet och börjar ett nytt liv någonstans på hemmaplan
det nya livet innebär teater och dans och lek och bil på vägarna och dans överallt
samtidigt som det blir svart då och då igen och jag fattar fattar fattar ingenting
men hemma är det roligt och fuck you fuck himlen fuck hela världen
det är en revolution som börjar somatidigt som en fågelunge skriker från sitt bo
och det är där 2012 kommer in
-
pw
I helgen har jag varit i stockholm en kortis för att hälsa på mina klassisar, se skolan nya lokaler (dog hysteriadöden och önskade jag börjat ett år senare), träffa min allra mest antika bästis och dyrka patrick wolf. Tänkte klättrat upp på scenen för att äta upp honom, men det gjorde jag inte för jag tänkte de andra skulle få se klart konserten och få valuta för pengarna. Jag är alldeles för snäll.
Patrick Wolf älskar jag och stockholm älskar jag kanske borde jag älskat med Patrick på stockholms gator det hade varit legendariskt, tänk en liten smal gränd i gamla stan eller ahhh mitt på isen på medborgarplatsen. <3<333<3
x
För att jag ska kunna må bra gäller det att inte lyssna på all skit som framför allt media försöker packa oss fulla med. Media är fyllt av snabba lösningar och mirakelmetoder. Media vill tjäna pengar. Media är dumt i huvudet. Media skapar ett sjukt samhälle.
I ärlighetens namn, om EN enda av dessa mirakelmetoder skulle funka, som en långvarig lösning, skulle man ens behöva försöka komma på en till då? Och en till? Och en till?
Jag använder mig inte av några mirakelmetoder, jag använder mig av folkvett och talriksmodellen. Det är den enda jag bevisligen ser fungerar. Om man orkar tänka lite själv så ser man snart att det är alldeles alldeles naturligt. En del kolhydrater, en del protein, en del grönsaker och så lagom med fett. Hur farligt?
Promblemet, enligt mig, är egentligen inte alls i första hand alla dessa metoder för metoder är ju bara metoder i sig utan anledningen till ATT dessa metoder finns. Att media går ut med ett budskap om att ALLA, ALLTID, bör sträva mot viktnedgång, mot att prestera lite bättre, mot att bli lite snyggare, lite lyckligare. Vem är artiklarna riktade till, egentligen? Och vem tar åt sig?
Jag har slutat läsa saker jag vet med mig att jag mår dåligt av. Jag mår inte bättre av att läsa om alla förbjudna livsmedel och alla tilllåtna. När fan fick en kvällstidning makten till att bestämma vad jag får äta och inte? Herregud. Jag läser heller inte många av alla tråkiga bloggar som strävar mot någon slags lycka i något slags ingenting, jag vet att jag tipsat om bra bloggar förut, men just nu läser jag mest bara två stycken och det är dessa två:
http://acarolinas.blogg.se/
Jag blev glad ända in i hjärtat när carolina började blogga igen. Hon har skinn på näsan och något vettigt och av vikt att säga. Hon vet vad hon talar om och hon talar med erfarenhet. Dessutom är hon gravid med sitt andra barn och awwwwwwe så himla sån blir jag. Läs!!
http://somethingaboutcats.blogg.se/
Jag är typ kär i Mikaela. Jag hoppas hon får bli stadsminister. Punkt.
