there is always this moment:
Jag behöver skriva. Igen.
Ser det som ett språk som väcks ur sömn eller mer en lavin som ej går att stoppa. Ser det som att jag inte kan, eller heller vill, värja för livet. Längre. Det är så mycket som drar som drar livet som drar mig och jag känner: livet drar mer än självhat och destruktivitet och jag är tacksam över valet jag har. Att jag har ett val.
Det bränner bakom ögonlock när jag försöker byta perspektiv till någon med ensamhet och sorg, det gör mig så ont. Jag vill skrika rakt ut, vråla, sparka mig ur ett grepp när du håller fast mig och jag vill så gärna bli omhållen för jag är ledsen. Sen, snabbt, blir jag glad över att kunna känna ledsenhet - sen sticker ont i mig igen och den enda jag vill bli hållen om av är den som sticker jag tänker på världens bästa film "closer" 'THERE IS ALWAYS THIS MOMENT, YOU CAN CHOOSE WETHER TO GO WITH IT OR NOT'.
Och det där citatet är så sant, trots att en ibland vill spotta på den som uttalar dig för vem vill egentligen behöva ta de där valen. De där valen som är så viktiga och ibland livsavgörande och ofta sjuhelvetes jobbiga. Ofta finns där också en risk att såra någon, antingen en annan människa eller dig själv. Men ändå, att ha ett val.
Jag tänker ofta så; det finns de som inte ens har möjligheten att välja. Att välja livet. Jag har det valet.
Jag väljer livet.
Varje dag.