mina ambitioner:

"Hon är SÅ ambitiös!" Ambitiös, det är jag. Ända sedan utvecklingssamtalen i lågstadiet har ordet ambitiös jagat mig. Jag har alltid hatat det. Att vara trevlig och ambitiös, det fick aldrig någon fin klang i mitt öra. Jag tolkade det mer som att att vara tråkig och duktig. Folk som ska vara duktiga hela tiden hamnar ofta i den totala tråkigheten. Jag har fortfarande inte kommit underfund med om ambitiös är menat som något positivt eller bara ett räddande ord lärare tar till när "duktig" används lite för många gånger.
Iallafall, jag ÄR ambitiös, på riktigt! För det mesta. Nu kan jag utse mig själv till att vara det. Och det ÄR en ganska fin egenskap, för det mesta. Då det inte vill övergå till duktighet. Ja, nu handlade inte detta om att vara eller inte vara. Utan om vad jag vill åstadkomma. Dessa krav har jag lärt mig sänka med hästlängder. Mina ambitioner fick mig nästan att gå under, eller, jag har ofta mycket mycket ambitioner men inga klara mål. Är så rädd för att skjuta fel. Men jag älskar att skjuta!
Just nu är min ambition pretentiöst nog: att må bra hitta inre frid behålla inre frid fortsätta må bra självutvecklas ständigt gå framåt sprida glädje ta en öl med kompisarna då och då och njuta av det.

det här saknar jag:

Eftersom jag är av den åsikten att det är onödigt att omge sig med känslor som inte gynnar en för stunden eller i längden (obs! obs! inte sagt att jag lever som jag vill lära) brukar jag försöka hålla mig ifrån att sakna. Vad är behoven egentligen? Jag är faktiskt, mig själv till trots, bra på att sakna. Det är lätt att sakna, det är tryggt att sakna. Sakna något som varit, åh att ömka! Fast, jag inser allt som oftast att det är först när ögonblicken blivit till minnen eller när perioder i livet blivit dåtid och efterkonstruktioner som de är värda att sakna. Det är tydligen så himla svårt att vara i ett nu.

Den senaste veckan har jag ändå saknat mitt hus, mitt hem och min familj ganska mycket. Jag inser att det är tre veckor kvar tills jag bara ska få vara, tills jag får spela spel med mina bröder och tills jag får börja längta tillbaka till huvudstaden igen.

lilla livet

En bra sak med att ida (plus 90% av resten av mitt umgänge) skaffat i-phone är att det innebär att mitt liv blir dokumenterat.


Förra helgen gick jag på fest i min guldklänning. Ida var fin värdinna i röda läppar och vi spelade spel och folk dansade till lady gaga.



De senaste veckorna har vi haft fullt upp med barnsagor. Min grupp valde att spela Simpor & Grodfötter, det hemska barnprogrammet som gick på bolibompa för femton år sedan. Titta, titta!! Inne på svt's guldgruva till kostymförråd. Det var det roligaste jag gjort på länge, där vill jag bo!



Och där, fann vi orginaldräkterna. Hur ballt!



Voila!