sol
Siesta - check! Drar la mig ut på balkongen! Eller.... gräsmattan? ......eller bänken!?!=! Alla dessa livsval!
Siesta - check! Drar la mig ut på balkongen! Eller.... gräsmattan? ......eller bänken!?!=! Alla dessa livsval!
Det är lätt att mitt i känslostormarna faktiskt glömma bort att man är påväg framåt. Så många många dagar av mina senaste år jag tänkt att det inte ens finns en väg ut. Eller jo, att den finns en men att jag aldrig kommer kunna ta mig igenom den.
De tre första punkterna är jag allra allra mest supernöjd med. Att jag skulle klara av att sluta träna har varit mitt största tvivel. Eftersom de andra beteendena direkt bara varit destruktiva för mig, så har ju träningen ändå varit, på något sätt, det normalaste. Det vettigaste. Sundaste. Det måstet som måste finnas med i livet för att ens kunna vara. Få vara. Men, nu har jag inte gjort det på fem veckor. På dessa fem veckor har jag heller inte kräkts, en enda gång. Och titta, jag överlever. Och jag är bannemig stolt över det.