nytt för knytt och tider som flytt.



Så är sommaren nästan slut och inget blev som vanligt enligt plan men allting blev bra ändå. Jag har hunnit totalt förälska mig i acroyoga nere i de småländska skogarna och funnit yogan som en viktig pusselbit för att kunna leva. (Tänkte skriva mer om det här en dag pga har hållt på med yoga i nästan tio år och först NU verkligen passerat någon slags dörr som stått på glänt länge.) Jag har spontanåkt upp till myggen, tystnaden och sjöarna uppe i norra Finland. Jag har spenderat en vecka i Grekland och insett att jag ska gifta mig med en grek (ok!!!!). Jag har druckit vin, dansat, sovit dåligt och bra och kämpat för feminismen och peppat och gråtit av frustration för både världen och mig själv och rädslan för förändring och pirret i magen för förändring. Förändringen som sker NU. 




Nu i detta nu är bilen fullpackad och jag åker ner till Skurup för att börja skolan igen för första gången på tre och ett halvt år. Jag är livspepp och livrädd. Om en ser tillbaka på min HiStOriA har jag inte gått en hel utbildning utan avbrott sedan mellanstadiet. Under högstadie, gymnasie och min tid på teaterskolan i Stockholm har mitt liv hamnat på paus. Behövt pausas. Det kan både ses och kännas som misslyckanden, men det är så det varit och det har varit i nödvärn. 
Min viktigaste regel här i livet är min räddning: det som skrämmer och för mig rädd är det som jag absolut ska göra. OBS att denna regel inte alltid känns självklar. Speciellt inte under senaste veckans spillda tårar för att livet känns så jävla hemskt och mörkt och läskigt och hopplöst och ensamt och allt negativt min hjärna kan producera. Men, set viktigaste för mig är att göra. Ändå. Trots rädslan.
Så tjipp och hej, nu ska jag skriva och läsa och gå i skolan!!




finland.

 
 

Rethymnon.