lillalafauve

det här med att lova sig själv, som att skriva i sten fast under huden, att aldrig låta vuxenheten äta upp dig att aldrig låta livet bada dig i ett förorenat hav att aldrig överexponera dig och sedan för gud eller mänsklighetens skull aldrig någonsin underexponera dig

 

du ligger i sängen och väntar på att livet ska stå där och 'här är kronan du ska bära'

 

sen ligger du i sängen och ligger kvar där en stund till och du ligger i sängen lite för länge tills du inser att du inte ens väntar längre du bara ligger. bara ligger i din säng på det blommiga täcket det är tyst för musiken har börjat distrahera dig så du bra ligger i tyst och det är okej.

det är okej,

 

jag vet inte om det är något som ätit upp mig eller vilken sjö jag gått och dränkt mig i, men här är det liksom ingen som når mig och jag har under mina levnads(?)år blivit expert på att hålla allt, hela livet, på bekvämlighetsavstånd. liksom *OBEHÖRIGA ÄGA EJ TILLTRÄDE* *TRE METERS AVSTÅND TACK* *SE UPP, EXTRA HÖG TRÖSKEL*

ja, jag är en vandrande varningsskylt. kanske inte en vandrande, kanske mer en varningsskylt någon ställt på världens dummaste ställe, tänk gatuhörnet in till återvändsgränden; upptäcks inte förrän du svänger på den och kör in i den. story of my life.

 

 

jag har en blåmelerad dagbok som jag bär med mig mycket och ofta, längst bak ett fack där det ligger en gammal teaterbiljett till jag vet inte vad. tänker att jag ska spara minnen, klistra in minnen någonstans. som om de stannar där, som om kroppen kommer fyllas med tvåtusentio när jag tittar på biljetten igen. det faktum att jag inte vet om den ens ligger kvar där bak, jag bryr mig heller inte, den har ingen betydelse för mig trots att jag vill. trots jag tänkte att jag ska spara mina minnen och skriva med glitter i en bok runt bilder.. men, vet inte varför. verkligen inte varför. så jag gör det inte.

 

jag vill inte bli ekonom

jag vill inte ha torra händer hela vintrarna

jag vill inte vara bunden till något eller någon

jag vill inte leva i den här rondellen och det är egentligen inte rondellen det är fel på utan huvudet och kroppen som färdar mig

jag vill inte att saker inte ska spela någon roll

jag vill inte bli tittad på och bedömd bara tittad på och pussad på

jag vill inte skaffa en katt eller bebis eller hund bara för att ha något att bry mig om och leva för jag vill kunna leva ändå och skaffa katten för att den ska få lev med mig

jag vill inte ha stora tomma glapp i min blå dagbok inga tomma sidor tomma rader

jag vill ha något i mig som känns relevant nog att komma ut

 

 jag har lovat mig så mycket och ändrat mig och lovat mig igen och idag tror jag inte på någonting inte några löften. det bästa är att det gör ingenting alls, ett löfte känns som en metod till att försöka kontrollera livet och det är iallafall inget jag på mina tjugotre år klarat av. det är okej.