lillalafauve

Har i flera dagar velat skriva ett långt inlägg om hur jävla arg jag blir på allt som har med eat-clean-train-mean-fitspooration-healthylifestyle-looseweightandbehappy-eatright-bethin att göra.

Det finns självklart mer än både en, två och tre sidor av det här. Det finns hur många som helst.
Det finns de som älskar att träna. Mår bra av att träna. Tränar varje dag, tränar en gång i veckan. Tränar flera gånger om dagen.
Och mår bra. Har kul.
Det som berör (upprör) mig är de som tränar varje dag, tränar en gång i veckan, tränar flera gånger om dagen. Och inte mår bra.
De som tvingar sig själv till det. De som egentligen inte ens tycker det är kul. De som jämför sig, känner sig dåliga om de inte tränar eller äter "rätt". De som lägger upp bild efter bild på sociala medier (instagram har ju tydligen blivit ett mycket populärt "fitspo" häng) på sina träningspass och äpplet och de tio hallonen med extra protein i som de åt efteråt med taggar som #healthylifestyle #strongisthenewskinny #lowcarblovfatlowkcal

 

Healthy lifestyle in my ass.

 

Många många sådanahär "motivationssidor" drivs av tjejer i tonåren som får tusentals följare och läsare i samma ålder med ett intervall mycket neråt och en hel del uppåt åldrarna. De ser dessa "fitspo"-brudar som förebilder och avgudar deras kroppar, deras motivation, deras ork, deras mat (och brist på mat).
Vissa av tjejerna som driver dessa sidor är öppna med att de har problem med maten, eller träningen, eller båda. Visst, ja, det är bra. Men hindrar det alla följare från att ta efter ohälsosamma/sjuka/tvångmässiga beteenden? Nej.

 

Häromdagen läste jag en kommentar från en tonårstjej som frågade hur hon skulle hitta motivationen till att träna och äta bättre. 
Till svar fick hon: "För mig räcker det att ta en titt i spegeln. Gillar du inte vad du ser så gör man något åt det. Smärtan att se sig i spegeln och bokstavligen brista ut i tårar är värre än smärtan du känner på gymmet och att skippa den där kakan eller godisbiten kommer kännas så värt när du ser hur din kropp ändras."

 

Jag blir egentligen inte mest arg på tjejen som svarar på det här viset, utan på det här satans jävla samhället som får henne att tänka såhär. Hon är egentligen bara ett resultat av samhället, precis som vi alla andra.
Det är så vi ska börja tycka om oss själva idag; genom att förändra kropp och utseende. Genom att bli det vi vill vara och inte det vi är. 
Förlåt. Men. SJÄLVKÄNSLAN DÅ? HA!?
 
Det känns så jävla fel att hälsa har blivit någon slags tävling.
Att hälsa nästan kan skrivas såhär "hälsa = viktnedgång och förbud"
Att hälsa inte handlar om att MÅ BRA utan att SE BRA UT.
Att hälsa = träna mest och äta "bäst".
Att smal = snygg = lycklig.
Att man är "duktig" om man tränar (jag hatar duktig, det värsta ordet som finns) och att man alltid ska sträva mot att vara "duktig". Kan man inte sträva mot att ha kul och ha det gött istället? Att göra det man vill och inte det man borde? Att ta reda på vad man vill och inte på vad man borde.

Jag säger inte att träning är dåligt. Jag säger inte att att det är fel. Jag säger inte att det inte finns folk som tycker det är roligt med träning, på riktigt. Jag säger inte att vi ska sluta träna. Jag säger bara att folk måste börja tänka själva. Lyssna på sig själva.
Vill vi drivas av lust eller tvång?

 

 Det behövs fler fler fler förebilder. Och då menar jag människor som är okej med att vara lite småfula. Människor som vågar ifrågasätta. Människor som kanske inte alls är lite småfula utan skitsnygga. Människor som vågar tycka att de själva är skitsnygga. Människor som inte sätter värdet i utseendet helt enkelt. Människor som får oss att må bra inifrån och inte utifrån. Människor som inte alls är gjutna i mallen "perfekt" och som älskar att vara gjutna i just den mallen de är.

 

Det är svårt med sånt här, jag har hört många som höjt rösten och sedan fått skit för att de inte är trovärdiga. För att de står för en dubbelmoral. Att de inte lever som de lär.

Men! Här tycker jag det är så viktigt. Det är här skillnaden ligger. En alkoholist kan hålla i föreläsningar, berätta för andra om varför de ska bli nyktra, hata andra alkoholister, säga att de är dumma i huvudet. Så länge alkoholisten jobbar framåt, agerar, verkar för en förändring. En förändring till det bättre.

En anorektiker kan säga "sluta peppa varandra till att gå ner i vikt!" så länge hen själv står för den åsikten. Så länge hen själv vågar säga det högt.

Sen om alkoholisten dricker tre flaskor vin samma kväll, eller om anorektikern inte äter på hela nästa dag, ja, det är synd. Men, de är sjuka. Det är sjukdomar vi talar om. (Nu kommer jag nästan in på ett annat ämne men det här är ju två extremer av beteenden som kanske börjat någonstans i texten där uppe.)

 

Det jag menar är att de som höjer rösten är ofta människor som talar av erfarenhet.

Vi måste våga lyssna.